Vi vet redan vilka raser som är mest utsatta för hälsoproblem.
Men för somliga ägare räcker inte det.
Nya trenden är att undersöka om hundarna bär på anlag för allvarliga sjukdomar.
Intresset för att kartlägga framtida problem är så stort att dna-tester för hundar blivit en jätte-business.
Det hjälper säkert också att proceduren är enkel. Lite dregel på en testpinne som skickas in och saken är klar.
Men många varnar för att problem uppstår med provsvaren.
Vad händer med hundar som visar sig vara i farozonen? Eller än värre, vad sker när husse eller matte får veta att livslängden för deras fyrfotade vän kanske är högst begränsad?
Kritikerna menar att så länge branschen inte har en gemensam standard för hur dna-testerna analyseras kommer resultaten att skilja sig åt.
Med tanke på att felmarginalen tycks stor kan det få katastrofala följder hundarna.
– Bara för att dna visar på sårbarhet för en viss sjukdom betyder det inte att hunden kommer att få den. Faktum är att de flesta hundar inte drabbas, säger Lisa Moses, Harvard-baserad veterinär och forskare.
2023 screenades fler än en miljon hundar för 250 genetiska varianter förknippade med allvarliga sjukdomar som blindhet och cancer.
Forskarna fann att 57 procent av hundarna bar på minst en sjukdomsvariant. De fann också att ju mindre genetisk variation, desto fler sjukdomsmarkörer i djurens dna – något som ökar risken för hälsoproblem.
Problemet är att de flesta raser är gravt inavlade. 2021 fann en studie att graden av inavel stod i direkt relation till hälsoproblem. Med andra ord, mindre inavel ledde till friskare hundar.
Bland uppfödare är dna-tester vanligt. Många veterinärer uppmanar också till det. Men nu har proceduren alltså nått konsumentnivå. Och intresset är stort – inte minst bland dem som adopterat sina hundar och vill veta mer om dem.
Sajten Embarkvet.com tar ca 2000 kr av en hundägare som vill göra ett dna-test på sin hund.
Då är frågan hur pålitligt testet är.
– Det är svårt att veta. Såvitt vi vet använder olika testföretag använder olika metoder, säger Moses.
På plussidan kan en hunds dna användas för att bekräfta stamtavla eller identifiera rasen, något som är positivt för djurägare på jakt efter rasspecifika hälso- eller beteendeförändringar.
Men rasidentifiering är inte så enkel som det låter.
En studie av de kommersiella tester som finns visade att de dna-tester som förutom ett dna-prov krävde ett foto av hunden, gav blandat resultat.
– De flesta testerna kunde exakt skilja mellan renrasiga hundar. Men vissa verkade mer gå på fotot än hundens genetiska uppsättning, säger Casey Green, forskningsledare och professor vid Colorados universitet.
Moses avråder i tidskriften Nature vanliga hundägare från att använda sig av dna-tester.
– Det är fullt möjligt att det för en helt frisk hund leder till många onödiga tester i jakt på tecken på sjukdom. Inte bara kan det bli dyrt utan också leda till ingrepp och potentiellt vara skadligt för hunden.
Risken är att dna-testerna i förlängningen leder till onödiga tester och ingrepp för hundarna.