Den stora, tuffa svenska Dalbohunden dog ut för 100 år sedan.
Nu försöker hundkunniga läsare att gissa rasens ursprung.
Och teorierna är många: Ciobanesc Mioritic herdehund, Leonberger, Sarplaninac, Newfoundland och Kaukasisk ovcharka.
Det verkar vara många som glömt den resliga och tuffa hundrasen Dalbohunden. Och det är inte så konstigt: de sista hundarna dog ut i början av 1900-talet.
Och det finns knappt några minnen kvar av rasen. Ett bevarat stort brunt skinn av en Dalbohund hänger på en gård i Hindås, Västergötland. Och bara tre eller fyra suddiga fotografier där hundarna syns med sina ägare i början av 1900-talet.
Kan Dalbohunden ha gener från Sarplaninac? Det är en ganska okänd herdehund som har använts som fårväktare mot björn, varg och mänskliga rövare i Sarplaninacbergen i Makedonien (f d Jugoslavien).
I många århundraden var den stora och respektingivande hunden populär på gårdar i Dalsland, Bohuslän och Västergötland.
Mankhöjden ska ha varit ca 80 cm för hanar, pälsen var brun eller mörk, och vissa individer rapporterades ha stora vita pälsfläckar ungefär som en St. Bernardshund.
Trots storleken och enorma styrkan var hundarna förvånansvärt smidiga, snabba – och modiga.
Det finns flera legendariska berättelser om Dalbohundens mod och lojalitet. En av de mest välkända historierna handlar om en Dalbohund som på 1800-talet skyddade en gård från en vargflock.
Ett av få fotografier på Dalbohunden, från början av 1900-talet.
Ägaren, en ensam bonde, vaknade en natt av hundens aggressiva skällande. När han gick ut fann han sin trofasta Dalbohund i strid med flera vargar. Tack vare hundens tapperhet och styrka lyckades vargarna drivas på flykt, och både gården och dess invånare var räddade.
En annan historia beskriver en Dalbohund som räddade en grupp barn från en björn. Barnen hade gått vilse i skogen och stött på en björn, som började närma sig hotfullt.
Dalbohunden, som var med som deras beskyddare, ställde sig mellan barnen och björnen, morrade hotfullt och attackerade när björnen kom för nära. Efter en hård kamp lyckades hunden jaga bort björnen, och barnen kunde tryggt återvända hem.
Några suddiga bilder på Dalbohunden: Det finns däremot många historier om hur modig hundarna var.
Dalbohunden var också känd för sin lojalitet mot sina ägare. Det finns berättelser om hur dessa hundar följde sina ägare överallt och vägrade lämna deras sida även i de farligaste situationerna.
Lojaliteten och modet gjorde Dalbohunden till en ovärderlig följeslagare och beskyddare i en tid då faror lurade runt varje hörn.
Sedan HundExtra skrev om Dalbohunden och visade fotografierna har många hundkunniga läsare försökt gissa vilken ras det handlar om.
Och teorierna är många. Några hävdar att Dalbohunden påminner om dagens moderna Leonberger, Hovawart eller den engelska mastiffen.
Den utdöda Dalbohunden – en gång i tiden en fantastisk vakthund i Sverige.
Andra föreslår stora raser som Ciobanesc Mioritic herdehund, Sarplaninac, Newfoundland och Kaukasisk ovcharka.
Sarplaninac är en ganska okänd herdehund som har använts som fårväktare mot björn, varg och mänskliga rövare i Sarplaninacbergen i Makedonien (f d Jugoslavien).
Rasens ursprung är oklart, men det troliga är att hundtypen kom till Europa från Asien under de stora förhistoriska folkvandringarna.
Ciobanesc romanesc mioritic är en hundras från Rumänien. Den är en vallande herdehund med ursprung i Karpaterna.
Kan Dalbohunden ha samma gener som grekiska herdehundar – Hellinikos poimenikos?
Läsaren Ingela Nilsson har två grekiska herdehundar – Hellinikos poimenikos – och ser likheter med Dalbohunden.
”Dalbohunden är väldigt lik den grekiska herdehunden Hellinikos poimenikos både i storlek och egenskaper. Jag har två valpar av den rasen och det är enormt spännande att följa deras utveckling. Otroligt härliga i psyket och enormt stora trots att de bara är 12 veckor.”
Läsaren Ulf Bergius har en egen teori:
”Kanske var Dalbohunden en blandrashund som avlats fram för att bli större och större för att passa behovet. Som den engelska Lurcher. När sen det blev viktigare att hundar skulle vara ”renrasigare” så försvann rasen allt mer och mer” menar han.
En del anser att Dalbohunden påminner om den rumänska herdehunden Ciobanesc romanesc mioritic. Ursprunget är i Karpaterna.
I slutet av 1800-talet började Dalbohundarna försvinna från svenska gårdar. Decimerade rovdjursstammar, rabies, nödår och hundskatt anses som troliga orsaker.
En annan faktor som bidrog till Dalbohundens utdöende var bristen på organiserad avel och registrering.
Många av de traditionella hundraserna förlorade sin renrasighet på grund av korsningar med andra raser, och det blev svårt att upprätthålla en ren raslinje för Dalbohunden.
Kvar finns alltså endast berättelser och ett fåtal fotografier. Och kvar står vi med en massa frågetecken och gissningar.
Flera tycker att Dalbohunden har likheter med Kaukasisk ovcharka.
Ett av få fotografier på Dalbohunden.