KRÖNIKA: Jag brukade himla med ögonen över amerikanska hundägare.
Sen skaffade jag valp. Ojojoj.

Redan innan Oscar anlände var det hundprylar overload.
Jag skämtar inte om jag säger att vi hade 25 bitleksaker. Vi hade också skaffat bur, hundgrindar, matskålar, torrfoder, valpfoder, fler matskålar än jag vill erkänna, kissmattor, mediciner, schampo, balsam, borstar, tandborste, halsband, flera koppel och lika många filtar.
En tisdag försökte vi lägga ut allt på golvet för att föreviga det för Instagram. Men det såg så galet ut att vi kände oss tvungna att sålla bland prylarna.
Till och med sambon – som börjat titta på tröjor åt Oscar (tröjor i ett klimat där det så gott som aldrig blir under 15 grader varmt på dagarna???) – rodnade en smula.

Än har Oscar inte sin privata massör men det kanske bara är en tidsfråga.

Dagen därpå körde vi till LAX, flygplatsen i Los Angeles, för att hämta hem vår coton de tulear.
Jag glömmer det aldrig.
I American Airlines ankomsthall, i ett till bagagebandet angränsade rum, stod fyra små burar med 20 centimeters mellanrum utplacerade på golvet.
I varje bur satt en valp och väntade på att få komma till sitt nya hem.
Vi var stolta som nyblivna föräldrar när en av de flygplatsanställda pekade ut Oscars bur och sa att av alla hundar de fått in den dagen var ”han den som uppfört sig bäst”.
Inte för att vi kunde ta åt oss äran. Vi hade inte ens hälsat på honom sen han anlänt i cargo från hunduppfödaren utanför Dallas i Texas.

Försiktigt bar vi buren bort mot parkeringsplatsen. På toppen av den, intill handtaget, hade uppfödaren knutit fast en påse torrfoder.
Vi hade tre egna små påsar med olika sorters mat med i bilen.
Oscar skakade av rädsla när vi tog ut honom men åt ändå girigt ur den lilla skålen i garaget.
Då, när han precis fyllt åtta veckor, var han kritvit i pälsen och så liten att han kunde ligga på rygg i min handflata.
På väg hem vilade han i sambons knä och gnydde oroligt.

Jag tror det var då allt ändrades. Jag tror det var då jag blev som vilken överdriven amerikansk hundägare som helst.
Hjälplösheten, gnyendet, sannolikt saknaden efter flocken, den blöta nosen och det lilla huvudet som försökte borra sig in i min armhåla medan jag körde, fick mig att tyst lova att alltid låta Oscar komma först.
I dag är han tre år och jag älskar honom lika mycket som första gången han med sina korta ben och för stora rumpa försökte hoppa upp på trottoarkanten, men misslyckades.
Jag har visserligen inte gått så långt att jag satt honom i surfskola, har massörer som kommer hem och knådar hans ryggrad eller skaffat kock som ger honom gourmet-måltider (som en del hundägare faktiskt har här), men det nog mest för att det är en plånboksfråga.

Just nu ligger han på rygg i korgen intill skrivbordet. De fyra små benen pekar rakt ut, som om han vore stelopererad. Det är så bedårande att jag med jämna mellanrum bara måste titta på honom. Ibland tittar han tillbaka, med en blick som vittnar om att han tycker att jag hamrar för hårt på tangentbordet.
Jag lovar att skärpa mig.
Hos oss – precis som hos så många amerikaner – är det hunden som bestämmer.