I augusti i fjol fick David Fine beskedet att han hade svår lungcancer.
Nyligen gav läkarna honom sex månader kvar att leva.
Nu försöker han hitta ett hem åt sin älskade hund, Babs.
– Hon är det viktigaste för mig, säger 63-åringen från Massachusetts.

Babs har varit hans trognaste följeslagare sedan sharpei- och boxermixen för tio år sedan kom in i hans liv. Då hade hunden två gånger getts upp av sina ägare.

En av hans kompisar tog sig an tiken och bad sedan Fine att låta henne bo i garaget. Där blev de snabbt oskiljaktiga och han har varit hennes husse sedan dess.

Av en slump kom Babs in i David Fines liv för tio år sedan.

– Jag hade lovat mig själv att aldrig skaffa något mer husdjur eftersom det krossar mitt hjärta att förlora dem. Lyckligtvis kommer hon att överleva mig den här gången, säger han till Wjar.

2020 gick Fine i pension från jobbet som snickare.
Då gjorde han allvar av sin livslånga dröm att resa.

– Jag hade planerat det i minst 30 år. Jag skulle köpa en husbil och se nationalparkerna.

Sagt och gjort.
– Jag tog med mig Babs.

Första stoppet var South Dakota. Han besökte Mount Rushmore men när han kom till Wyoming 16 mil från nationalparken Yellowstone började han må illa.
– Jag blev sjuk, så sjuk att jag inte kunde köra. Jag var inte bekväm med det.

Flera år tidigare hade han behandlats för kronisk lymfcancer. Ett år senare fick han en kärlsjukdom som blockerade några av hans blodådror.

– Sen, förra augusti, fick jag problem. Jag hade smärtor i bröstet. Det tog månader att förstå vad det var. Till slut slog läkarna fast avancerade lungcancer och att behandlingen skulle bli brutal.

Han fick också höra att det ändå inte skulle ge honom särskilt mycket mer tid, och att han skulle må dåligt hela tiden.
– Jag valde kvalitet före kvantitet, säger han.

Trots att döden sannolikt lurar bakom hörnet har han accepterat det.
– Jag skulle kunna försöka förlänga saker, men cellgifterna skulle göra mig så sjuk att när jag väl var klar med en medicin vore det dags för nästa. Det är inget sätt att leva.

I stället har han valt att lägga tiden han har kvar på att finna ett nytt hem till Babs.
– Mitt öde är ofrånkomligt. Men det är inte hennes. Jag måste se till att hon under återstoden av sitt liv får så många fina år det går.

Sökandet efter hans ersättare har pågått i några månader.
Kravet på en ny ägare är att den inte har några barn eller några andra husdjur.

Fine uppger att Babs är extremt intelligent, väluppfostrad och rumsren.
Han kallar hunden den mest lojala varelsen på jorden.

– Ingen kommer att vara bra nog. Jag avskyr att säga det eftersom det får mig att låta som om jag är bättre än alla andra. Men det är som att försöka finna ett hem åt sitt barn. Varje gång jag föreställer mig att hon åker härifrån tittar hon ut genom bakfönstret och säger ”Vad är det som pågår? Vart ska jag och varför följer du inte med mig?”

– Jag vet att jag måste göra det, men jag klarar det inte.

David Fine beskriver hans och Babs relation som om de vore ”fästa vid varandra vid höften”.

Babs husse hoppas innan han dör kunna hitta en ny ägare och hjälpa den personen att ”skola in” Babs.