Hon har kämpat mot psykisk ohälsa i flera år, men nu mår Felicia Lag Cabezas från Nynäshamn mycket bättre. Orsaken är hennes hund Oliver. 
– Min hund har tagit mig igenom de värsta perioderna i mitt liv. Han är min stöttepelare i livet och anledningen till att jag finns kvar här idag, säger hon. 

Många svenskar lider i tysthet av psykisk ohälsa. I fjol gjorde Folkhälsomyndigheten en undersökning med nedslående resultat: 11 procent av kvinnorna och 5 procent av männen svarade att de har svåra besvär. Siffran är ännu större när det handlar om lätta besvär av ängslan, oro eller ångest, här är 41 procent kvinnor och 30 procent män drabbade.
Felicia Lag Cabezas från Nynäshamn är en av alla unga kvinnor som kämpat mot psykisk ohälsa. Men hennes historia kan nu förhoppningsvis  fungera som inspiration för alla som lever i ett mörker.

Felicia Lag Cabezas och hennes två hundar: Oliver och Leopold.

– Det är inte bara att ”tänka positivt” för att magiskt må bra igen. Jag vill bara påminna om att det är så viktigt att ta med sig varenda litet framsteg man gör på vägen och samla det i en liten pepp-låda i bakhuvudet, för ser man bara sina misslyckanden kommer man aldrig känna att man lyckas. Det är lätt att glömma bort bra saker, oavsett hur små, när så mycket känns dåligt, säger Felicia.

För Felicia var livräddaren en liten hundvalp som kom för nio år sedan. Oliver är en liten pomeranian/lhasa apso som håller sig tätt intill sin matte och uppfattar alla humörsvängningar.
– Min hund har tagit mig igenom de värsta perioderna i mitt liv och tillsammans har vi format ett band som aldrig någonsin kommer att kunna brytas. Han är min stöttepelare i livet och min allra bästa, mest fantastiska vän. Oliver är anledningen till att jag finns kvar här idag, säger Felicia.

Nu är Felicias familj ännu större. Förutom hunden Oliver har hon sambo och dessutom har hon skaffat sin andra hund, Leopold. Felicia beskriver det som ”vår egna lilla familj”, där hon samlar all sin kraft och styrka.
– Att livet kunde bli så fint, när det kändes som om att det skulle ta slut innan det knappt hade börjat, säger hon.

Men att ta hand om nytillskottet Leopold hade sina utmaningar. Felicia har berättat om bakslaget i Facebookgruppen Hundcoachen:
”Jag var otroligt trött på grund av mindre sömn, rubbningen av mina rutiner var förödande och min valp utvecklade dessutom vissa oönskade beteenden. Alla känslor blev till ett kaotiskt mörker inom mig, ett mörker som skrek att jag inte dög, att jag inte gjorde tillräckligt och att jag var en dålig människa ens hade skaffat en valp från första början” skriver Felicia.
”Jag grät varje morgon när jag gick upp. Jag grät på kvällarna när jag skulle sova, då jag hade ångest inför att gå upp dagen efter. Jag grät inför varje promenad, jag kände flera gånger att jag var på bristningsgränsen och tanken på att ge upp kändes ofta så fruktansvärt lockande.”

Men Felicia gav inte upp. Hon ändrade sina rutiner och anpassade sig.
”Jag fick gråta klart, sedan var det bara att gå ut på promenad och jobba arslet av mig för att få bort min hunds oönskade beteenden. Det var så jobbigt, jag var gråtfärdig varje gång jag medvetet valde rutter där vi oftast möter fler hundar, men jag gjorde det för att min valp behövde det”.

”Jag fick lära mig nya sätt, att observera, vara snabb, alltid vara uppmärksam och alltid hinna före Leopold. Att tvingas fungera när man är icke fungerande är otroligt utmattande och psykiskt påfrestande, men när det väl började ge lön för mödan.. den känslan var obeskrivlig.
Det var den känslan som höll mig mig flytande. Varje framsteg han gjorde, varje gång vi lyckades – jag höll mig krampaktigt fast i dessa stunder och tog med mig känslan i bakhuvudet varje gång selen skulle på igen”.

Felicia förklarar att hon har vuxit 10 meter med alla utmaningar och mår idag mycket bättre: ”Det har verkligen stärkt mig att inte ge upp eftersom jag annars är väldigt duktig på att kasta in handduken när jag mår dåligt”.
– Leopold skäller inte alls lika mycket som han gjorde innan, knappt alls faktiskt, och han äter inte lika mycket saker från marken som han gjorde förut. Han har gjort otroligt stora framsteg och jag är så stolt över honom, förklarar Felicia.

Kan en hund vara den bästa terapin för någon med psykisk ohälsa?
– Ja, garanterat. Det är Oliver som hjälpt mig mest i livet, säger Felicia.

Oliver och den yngre Leopold har hjälpt Felicia till ett bättre liv.

Oliver och Leopold.