Det sägs att labradorer är hungriga hela tiden.
Nu är det inte längre en skröna.
Forskare har funnit att de har en gen som gör att de lättare drabbas av fetma.
Ungefär 25 procent av alla labradorer bär på genen som kallas POMC (Proopiomelanokortin). Motsvarande siffra för flatcoated retriever är 66 procent. Men genen är starkare hos labradorerna.
Den påverkar på två sätt. Dels är hundarna med mutationen hungrigare mellan målen, dels bränner de färre kalorier än dem som inte bär på genen.
87 vuxna hundar med och utan genen deltog i studien som nyligen presenterades i tidskriften Science Advances.
Det går att hindra att labradorer blir feta, men det kräver disciplin.
Samtliga fick en standarddiet. Tre timmar efter frukosten visades hundarna en genomskinlig plastbehållare med perforerat lock där forskarna la en korv. Hundarna kunde således både se korven och känna lukten av den.
Forskarna fann att hundarna med POMC-genen ägnade betydligt kortare tid åt att utforska rummet och mer tid åt att erövra födan, än dem utan genen.
Ett annat experiment – som gick ut på att ge labradorerna många burkar hundmat de ville ha var 20:e minut till de slutade äta – visade att det inte var någon särskild skillnad i hur mycket hundarna i de olika grupperna kunde äta innan de kände sig mätta.
Ett tredje experiment visade att POMC-hundarna hade en 25-procent lägre förbränningstakt än andra labradorer.
– Folk är ofta oförskämda mot ägare till feta hundar. De får skulden för att de inte sköter hundarnas kost och motion. Men vi har visat att labradorer med den här genetiska mutationen är på jakt efter mat hela tiden, allt för att öka sitt energiintag. Det är väldigt svårt att hålla såna hundar smala, säger Eleanor Raffan, läkaren som lett studien vid Cambridges universitet.
Det betyder inte att de som har en hund med en eller två uppsättningar av genen måste kasta in handduken.
– Många ägare tar noggrant hand om sina hundar och lyckas hålla dem smala. Men de gör det genom stora ansträngningar, säger Raffan.
25 procent av alla labradorer bär på genen som bäddar för fetma.