Bortglömda svenska hundrasen – ”slogs mot vargflockar”

Stor, modig och omtyckt i århundraden. Men 1913 dog den sista Dalbohunden och nu är rasen för evigt borta.
Kvar finns bara några suddiga fotografier som visar den stora och tuffa hunden.

Tänk om den här vackra svenska hundrasen hade fått leva vidare. Namnet var Dalbohunden, en tjockpälsad och kraftig ras: färgen var grå och svart med vit bringa.

Sitt namn har rasen fått av de landskap där den förekom mest: Dalsland, Bohuslän och Västergötland.

Det sorgliga är att det knappt finns några bilder kvar som visar den ståtliga hundrasen. Bara tre eller fyra suddiga fotografier ihop med sina ägare i början av 1900-talet.
1913 var Dalbohunden officiellt utrotad, sorgligt nog.

Det finns även ett bevarat stort brunt skinn av en Dalbohund i Hindås, Västergötland. Huden visar tydligt att det var en tjockpälsad och väldigt storväxt vakthund.

Mankhöjden ska ha varit ca 80 cm för hanar, pälsen var brun eller mörk, och vissa individer rapporterades ha stora vita pälsfläckar ungefär som en Sankt Bernhardshund.

Det har sagts att Dalbohunden liknade den levande portugisiska rasen Cão da Serra da estrela. Andra hävdar att det var mer som dagens moderna Leonberger, Hovawart eller den engelska mastiffen.
Du kanske kan skapa dig en egen uppfattning när du ser de suddiga bilderna.

Trots storleken och enorma styrkan var hundarna förvånansvärt smidiga och snabba. Och modiga.

Hundens storlek och kraftiga byggnad gjorde den idealisk för att vakta gårdar och boskap mot rovdjur som vargar och björnar, vilket var en nödvändig funktion under denna tid.

Det finns flera legendariska berättelser om Dalbohundens mod och lojalitet. En av de mest välkända historierna handlar om en Dalbohund som på 1800-talet skyddade en gård från en vargflock.

Ägaren, en ensam bonde, vaknade en natt av hundens aggressiva skällande. När han gick ut fann han sin trofasta Dalbohund i strid med flera vargar. Tack vare hundens tapperhet och styrka lyckades vargarna drivas på flykt, och både gården och dess invånare var räddade.

En annan historia beskriver en Dalbohund som räddade en grupp barn från en björn. Barnen hade gått vilse i skogen och stött på en björn, som började närma sig hotfullt.

Dalbohunden, som var med som deras beskyddare, ställde sig mellan barnen och björnen, morrade hotfullt och attackerade när björnen kom för nära. Efter en hård kamp lyckades hunden jaga bort björnen, och barnen kunde tryggt återvända hem.

Dalbohunden var också känd för sin lojalitet mot sina ägare. Det finns berättelser om hur dessa hundar vägrade lämna sina ägares sida även i de farligaste situationerna. Denna lojalitet och mod gjorde Dalbohunden till en ovärderlig följeslagare och beskyddare i en tid då faror lurade runt varje hörn.

Förutom vakthundens roll användes Dalbohunden ibland som draghund och för att valla boskap, vilket visar på rasens mångsidighet och arbetsförmåga.

Men i slutet av 1800-talet började Dalbohundarna försvinna från svenska gårdar. Decimerade rovdjursstammar, rabies, nödår och hundskatt anses som troliga orsaker.
Kvar finns alltså endast berättelser och ett fåtal fotografier.

1914 skickades ett upprop ut, där man vädjade till invånarna i kända Dalbohundtrakter att uppge eventuell kännedom om ännu existerande hundar av dalboras.

Skrivelsen sändes ut till samtliga socknar i Älvsborgs och Göteborgs och Bohuslän: ”Om ej annat vunnes än som en varning att i tid rädda vad räddas kan, av våra inhemska raser, har hundarna i sanning fullgjort sin mission.”
Uppropet resulterade i ett enda svar, vilket var negativt.

En annan faktor som bidrog till Dalbohundens utdöende var bristen på organiserad avel och registrering. Många av de traditionella hundraserna förlorade sin renrasighet på grund av korsningar med andra raser, och det blev svårt att upprätthålla en ren raslinje för Dalbohunden.

Den sista dokumenterade observationen av en renrasig Dalbohund skedde i början av 1900-talet, och sedan dess har rasen ansetts vara utdöd.